Alice Gustafson

Året som varit har för min del varit fullt med både fram och motgångar, massor av roliga stunder men också jobbiga.

Jag vet inte riktigt om jag ska skriva det här som ett "ridsports inlägg" eller om det bara ska vara ett med lite blandade teman?  

Jag kommer nästan inte ihåg någonting från början utav året men den 29 december 2012 var dagen som jag bestämt mig för att lära känna den där ponnyn med ett konstig öga. Det var nog det intrycket jag fick av honom första gången jag såg honom men nu tycker jag att det mest är charmigt. 

 

Jullovet var slut och det var början av 2013 och jag hade bestämt mig för att försöka uppnå eller i alla fall påbörja det jag jag ville kämpa för.

Det började som vanligt med att alla lektioner drog i gång som vanligt och jag gick fortfarande kvar i gruppen som jag red i förut. Jag kommer inte ihåg så jätte mycket men under hela vårterminen som gick kändes det som att jag bara stod och stampa på samma ställe. Jag kom inte framåt och tog inte heller möjligheten att utvecklas. Under ett tag kändes det som att det inte fanns någon mening med att fortsätta rida men jag fortsatte ändå, som en kul grej.

 

 

Jag hade fått rida Romanov två gånger tror jag och det var när han var ganska så ny. Med mig på ryggen och en häst som sprang i 100km/h var ingen bra kombination. dessutom var jag inte alls van med en ponny som tar så stora steg och jag visste inte riktigt hur jag skulle göra. Efter det hade jag ingen lust att rida honom igen och så blev det också. Men de mysiga stunderna med massor av pussar och mys var fortfarande höjdpunkterna på hela terminen.

 

Under sommaren sen så gick jag ett ridläger på Roo Gård under v 28 så det var väll typ mit i sommarlovet. Under den veckan som jag var där utvecklades jag väldigt mycket på en ponny som var en riktig läromästare. Han var en riktig stjärna i hoppning men jag tyckte att han var ganska så svår i dressyren.

Sista dagen under veckan hade man en hopptävling med stilhoppning. Vi blev inte placerade men var ändå ganska nöjd och jag tyckte det var sjukt kul också. Det var då jag bestämde mig för att jag ville börja tävla.

 

När höstterminen sedan började hade min gamla grupp slagits ihop med en grupp på måndagar för Jessica och det är den jag rider i nu.

I början fick jag rida Ceasa ganska så mycket men efter några gånger så fick jag Romanov. Vi red ut och han kändes långt ifrån så som jag kommer ihåg det. Han hade ganska normalstora steg ifrån vad jag tyckte att han hade förut och var lätt i handen. Tror att det var första gången jag fick en häst att gå i en riktig form när jag kände det. Den uteritten var nog en av höjdpunkterna under 2013.

Efter det har vi utvecklats mer och mer och jag vet hur jag ska rida honom. Men han är svår och på honom måste man rida och hjälpa honom om han ska orka samla sig och jobba.

Han behöver få upp konditionen och muskulaturen men han har blivit så mycket starkare jämtemot vad han var förut.

 

 

Jag tror att vi startade vår första tävling i oktober och det var ingen rolig känsla när det var klart. Det gick skit och jag red som en kratta men någonstans måste man ju börja, eller hur?

Jag hoppas på att jag ska våga starta någon tävling i dressyr framöver med honom då det är där han har sin kapacitet. Han är duktig i hoppning också men han är så rolig att arbeta i dressyren då inget ridpass är sig likt.   

 

Jag hoppas att jag ska kunna rida honom lite till innan jag går upp på storhäst. Jag har en termin till som jag rider ponny och sedan vet jag inte riktigt vad som händer.

 

Dagen innan julafton hyrde jag och min syster Romanov och Marcus och det gick väll sådär. Jag hade inga stora krav och han hade blivit vaccinerad innan. 

 

Jag ser fram emot 2014 och inviger det med KM i hoppning den 6 januari. 

Under 2014 ska jag jobba så mycket som möjligt med att vi ska känna varandra utan och innan så som på ryggen som på marken. Själv skulle jag tycka det var lite kul med frihetsdressyr.

 Den här ponnyn är värd guld och jag släpper honom alldrig! 

Förlåt om detta inlägg blev jätte rörigt men ni kanske kan leva med det ändå.

 

Kam Emma